Otto Meyer: Uppväxt och lärlingsår
Familj och skolgång
År 1852 föds Otto Meyer hemma hos sina föräldrar på Brunkebergstorg i Stockholm – ungefär där Gallerians köpcentrum ligger idag. Tio år tidigare har pappan Johann Freidrich Meijer och mamman Therese Meijer invandrat till Sverige från norra Tyskland. I sina memoarer beskriver fadern hur han på 1810-talet börjat fantisera om att en dag bosätta sig i Sverige. Det var under Napoleonkrigen då hans föräldrar blev tvungna att lämna sin vingård som han hade kommit i kontakt med svenska soldater och blivit nyfiken på landet i norr. Efter utbildning i konst och litografi tar Johann Freidrich sikte på Stockholm. År 1841 får han och hans hustru uppehållstillstånd och han startar ett litografiskt tryckeri. Så småningom blir han framgångsrik hovlitograf i sin nya hemstad. Han är tidig med att införa ny litografisk teknik till Sverige, han ligger bakom landets första illustrerade tidning och han lär upp flera anställda i litografi och xylografi.
Otto växer upp med fem syskon, fyra bröder och tre systrar. Han går i skolan i Nya Elementar, Konstakademins principskolas helg- och kvällskurser samt Slöjdskolan (som långt senare utvecklas till Konstfack).
Så småningom stöter Ottos far på svårigheter med sitt tryckeri. När Otto är femton år gammal går verksamheten i konkurs. Familjen tvingas sälja sitt hus och vänja sig vid enklare levnadsvillkor. Det blir förmodligen så att Otto till följd av konkursen slutar gå i skolan. Två äldre bröder kan inte längre få ekonomiskt stöd av sin far och söker sig därför utomlands, (?) till Ryssland och den andre till Sydamerika. Enligt Lena Johannesson, professor i konstvetenskap, så berodde J F Meijers konkurs delvis på att fadern, trots skicklighet, saknade de rätta kontakterna med det ”kulturella och ekonomiska etablissemanget”. Han blev också lurad av sina kompanjoner. Mer om det kan man läsa i ett nytt fönster på Riksarkivet här.
En oväntad möjlighet
När Otto är sexton år gammal blir hans far kontaktad av de två tyskarna Heroldt och Lenz från Nürnberg som tillfälligt är i Stockholm för att förbereda gjutandet av Molins Karl XII. De behöver en springpojke som kan tala både svenska och tyska. Kan Otto vara intresserad? Ja, Otto anmäler sig för tjänstgöring och stiger in i en okänd värld av gipsformar, metaller, ugnar och mejslar.
”Det var genom en ren tillfällighet, berättar hr Meyer, som han kom att ägna sig åt gjuteribranschen” i en notis från 1912 av Eric Boije af Gennäs (finns på Centrum för Näringslivshistoria). I sin levnadsbeskrivning från 1926 skriver den då 74-årige Meyer att det lyckades honom att få inträde som elev hos Nürnbergfirman:
“Jag säger ’lyckades det mig’ ty den tiden antogs ej inom utländska gjuterier för konst annat än sönerna af dem hvars fäder voro yrkesmän, dock gjordes undantag för mig tillfölje af mina kunskaper i Tyska språket då jag samtidigt kunde tjänstgöra som tolk.”
(Otto Meyer citerad i Otto Meyer Fud. s. 39)
Lärlingsåren
Otto börjar som allt i allo men med tiden får han mer och mer avancerade uppgifter. Det visar sig att han har talang för att lära sig om de olika stegen och materialen i konstgjutningens process. Han medverkar förutom vid Karl XII så även vid Molins fontän, också den i Kungsträdgården. Professor Heroldt ger honom varma rekommendationer att fortsätta studera. Han skriver intyg om att Otto måste få ekonomiskt stöd för att kunna förkovra sig utomlands eftersom det inte finns mycket att lära om konstgjuteri i Sverige. Tyskarna delar förtroligt med sig av sina kunskaper till Otto. I ett brev från 1870, till exempel, kan man se hur Heroldt vänligt uppmanar Meyer att flitigt arbeta vidare med ciseleringen (ciselering är när man med hammare, mejsel och fil slutbearbetar en gjutnings yta).
Olyckan
Så sker något oväntat vid arbetet med Molins fontän i Kungliga Myntet. Det är högsommar i slutet av juli år 1871 och arbetet är i full gång. Gjutarmästaren Heroldt är på plats och leder det hela. Ett tungt gipsblock lyfts upp i luften men det visar sig att repen är för klena. Gipsblocket lossnar och rasar ner över Heroldt som hamnar under den kolossala tyngden. Hans ben krossas och han förs till Serafimerlasarettet på andra sidan gatan men hans liv går inte att rädda. En dag senare är han död.
Mot Nürnberg och kontinenten
Arbetet med fontänen avbryts nu för en tid. Lenz bestämmer att fontänen ska fullbordas i Nürnberg och Otto, nu 19 år gammal, följer med.
För Ottos del så medför den sorgliga olyckan att han på naturlig väg kommer som lärling till Tyskland där det finns stora kunskaper inom konstgjutning. Han får ett resestipendium så att han kan följa med Lenz och de beger sig söderöver till Nürnberg med allt nödvändigt material till fontänen. En mängd personer bidrar på olika sätt så att Otto får fortsätta sin utbildning utomlands. Stödet kommer bland annat från konstnären Molin, professorn Fritiof Kjellberg, koncernbröderna Jean och C.G. Bolinder, Oscar I:s änka Josefine samt ledarna för Slöjdskolan. Professor Heroldt skrev året innan sin död i ett intyg att eftersom det inte finns mycket kunskap att hämta i Sverige, så rekommenderar han att Otto ska få studera utomlands.
De följande tre åren tillbringar Otto således på kontinenten, mestadels i Tyskland som lärling hos Lenz. När han fyller 21 och därmed blir myndig i Sverige, blir han titulerad konstgjutare och ciselör av sin läromästare.
1873 lämnar Otto Nürnberg. Han arbetar en tid vid ett gjuteri i Stuttgart och andra gjuterier i Tyskland. Han söker sig även en plats på kejsarens gjuteri i Wien men nekas. Han reser runt i Europa för att ”uteslutande forska” (Ottos levnadsbeskrivning) till Paris, Petrograd, Moskva och Warszawa. Till sist bestämmer han sig för att återvända hem för att försöka starta en verksamhet i Sverige.
Källor och länkar
Meyer, Olle (2012) Otto Meyer Fud. Ett kapitel i det svenska konstgjuteriets historia. Instant Book: Stockholm. Länk till Olle Meyers hemsida om Otto Meyer med information om boken m.m. hittar du här.
Stort tack till Olle Meyer för ytterligare hjälp med information och foton.
Mer om Otto Meyers far, J F Meyer, kan man läsa i Lena Johannessons artikel i riksarkivet här. Hon har även skrivit om Otto, vilket man kan läsa om här.
Läs vidare om Otto Meyer: Affärerna växer…