Verksamheten i gjuteriet
Låt oss försöka glänta på dörren till gjuteriets verksamhet. Vad består arbetet av och hur går det till? En mängd olika produkter, små och stora, enkla och komplicerade, gjuts under åren i gjuteriet. Mest känt är Meyers konstgjuteri för olika avancerade skulpturgjutningar som t.ex. S:t Göran och Draken i Gamla Stan och Uppståndelsemonumentet på Skogskyrkogården. Förutom att merparten av sekelskiftets monument gjuts på Västmannagatan, så gjuts här också mer vardagliga gjutprodukter. På den här sidan kikar vi närmare på gjuteriets verksamhet och utveckling, dels under tiden Otto driver det 1900-1919 samt när hans kollega Arne Spanier tar över efter Ottos pension och driver gjuteriet fram till 1970-talet.
Verkstadsmiljön
Den verkstadsmiljön vi föreställer oss består förutom den stora huvudlokalen av ett myller av olika mellanstora rum, mindre skrymslen och trappor. Här rör sig som mest drygt 50 anställda i gjuteriet, bland annat ciselörer, verkstadsmästare, svarvare och springpojkar samt en kontorist och en kamrer. En gjutning består av flera steg som var och ett kräver sina verktyg och utrustning: modellerna från konstnären skall omformas till noga anpassade formar, metaller ska blandas, hällas i formar och stelna för att sedan lossas och efterbehandlas i flera steg. Man kan tänka sig att miljön präglas av värmen från ugnarna samt ljuden av eld, hamrande och filande . Och en ständig kontakt mellan mänsklig blick-hand-verktyg och metallerna som formades till människokroppar, ljusstakar och ornament.
Produkterna
Meyers konstgjuteri är mest känt för större statyer på offentliga platser, men viktigast för gjuteriets ekonomi är troligen vardagsvarorna i brons och mässing. Det tillverkas lampor, dörrhandtag, beslag, skyltar, minnestavlor, statyetter, gravmedaljonger, butiksinredningar m.m. Även byggnadsdetaljer och gallergrindar i zink utgör en betydande del av gjuteriets löpande tillverkning. Runt sekelskiftet är det populärt att smycka såväl nybyggda monumentalbyggnader som vanliga hyreshus med byggnadsornament i zink. Dessutom gjuter man utsmyckning till kyrkor. Man levererar också sina gjutvaror till olika företag runt om i stan. Bland de första företagskunderna finns Luth & Roséns El AB, vars industri vid Södra station på Södermalm idag är innerstans enda större bevarade verkstadskomplex från sekelskiftet (här tillverkades b.la. motorer och dynamomaskiner av olika slag, se under källor för mer information). Nedan syns exempel på olika slags produkter.
Statyerna
I Stockholm byggs runt sekelskiftet en rad mycket påkostade byggnader, t.ex. Dramaten, Skånska Enskilda banken, Riksdagshuset och Oscarsteatern. Otto Meyer är inblandad i utsmyckningen av samtliga. Till exempel gjuter man för Dramaten statyer för både in- och utvändig dekoration. Det är inte bara när det gäller offentliga byggnader som det kostas på och görs tjusigt, utan på 1900-talets tidigare del inträffar ett ”fullständigt statyraseri” (Meyer, 2012). Inte mindre än sex ryttarstatyer beställs från gjuteriet under åren 1901-1917, vilket kan ställas mot att det innan 1900 endast fanns tre ryttarstatyer i hela Sverige. Nedan finns foton på ett antal statyer från Västmannagatan. För några finns även foton på hur de ser ut idag. Om du har lust att titta på ännu fler bilder på statyer så hittar du det längst ner på den här sidan. Och vill du gå på statypromenad i Stockholm med Meyers konstgjuteri och se statyer placerade på en karta, så kan du ta en avstickare till den sidan här.
Kvinna vid havet. Till vänster i verkstadsrummet, foto ur Otto Meyers arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria. Till höger statyn på plats utanför Sjöfartsmuseet i Göteborg, foto Rolf Broberg.
Transport av statyn “Timmerflottarna”
1940 gjuts “Timmerflottarna” i gjuteriet. Här kommer en bildserie som fångar den stora statyn när den transporteras över innergården, ut genom porten, ut på gatan, till tågstationen och vidare norröver till Ångermanälven där den står än idag.
Relationer till konstnärer
Till Meyers konstgjuteri vänder sig en rad bildhuggare och konstnärer i början av 1900-talet. Förutom Börjeson så även till exempel Per Hasselberg, Gustaf Lindberg, Teodor Lundberg, Christian Eriksson, Harald Sörensen-Ringi och Anders Zorn. Det är svårt att veta hur relationerna ser ut, till exempel när och hur konstnärerna besöker gjuteriet eller Otto för att diskutera översättningen från gipsmodell till bronsstaty. Nedan finns ett foto på hur det kunde se ut i konstnärens ateljé där skulpturerna föddes och fick sin första form, här hos John Börjeson. I bakgrunden syns modellerna till ett flertal statyer som gjöts på Västmannagatan.
Ett annat spår av relationer till konstnärer finner vi i de handskrivna breven nedan, skickade till Otto Meyer från Anders Zorn år 1906. Meyers gjuteri gjöt merparten av Zorns statyer och statyetter i brons. I breven syns hur Zorn beställer en mindre version av Gustav Vasa till Zornutställningen i Paris samt ber om ursäkt till Otto då han verkar ha glömt bort att vara hemma en gång då han bjudit hem Otto på middag.
Invigningar
De större statyerna ackompanjerades ofta av pampiga invigningar som väckte uppmärksamhet i media. Ett exempel är invigningen av ryttarstatyn av Karl X, som invigs på Kungstorget i Uddevalla en högsommardag 1915 när Europas framtidstro störtas i förtvivlan under det pågående första världskriget. Om just denna invigning kan man läsa mer på Uddevallabloggen, med flera citat ur tidningarnas reportage om den stora dagen. På vykortet nedanför står den hattbeklädda publiken samlad på torget.
De anställda
Som mest var 50 man anställda i gjuteriet. Otto samlade uppgifter om varje arbetare i en anteckningsbok som finns på Centrum för Näringslivshistoria. Där går att läsa varje anställds anställningsdag, lön, adress samt vilka särskilda färdigheter denne hade. Här syns bland annat att många av de anställda flyttar med sina familjer från Östermalm och Kungsholmen (där Otto tidigare bedrivit sina verksamheter) till Vasastan för att bo nära sin arbetsplats. Man ser även att gjutmästaren Oscar Lindroth tjänade 70 öre i timmen och en verkstadsmästare 50 öre i timmen.
På 1900-talets början växer sig arbetarrörelsen i Sverige starkare. Men hur det är med arbetarnas organisering på gjuteriet vet vi inte mycket om. Det är till exempel okänt om gjuteriet påverkas av storstrejken 1909. I ett protokoll i Stockholms gjutarefackförenings minnesskrift från 1899 kan vi se att en G. Svensson från Meyers gjuteri medverkat i en lönekommitté som skulle skicka ut en skrivelse till arbetsgivarna i syfte att höja lönerna. Dock bordlades frågat av facket på ett “stormigt möte” eftersom intresset från medlemmarna av oklara anledningar visat sig vara lågt.
Otto Meyer verkar inte ha varit särskilt förtjust i de begynnande fackliga rörelserna. I en anteckningsbok i Kungliga Biblioteket har han skissat på ett tal till sina arbetare. Det verkar som om Otto förstått att de planerat ”en liten görning”, förmodligen en strejk. Olle Meyer beskriver hur Otto i sitt tal framhöll “att alla personer mycket riktigt bör fundera på hur de ska öka sina inkomster. Företaget liknar [Otto] vid ett träd, grenarna var arbetarna och stammen företagaren. Han hade inte avskedat dem under vintern när de haft så lite att göra, så nu borde de återgälda hans välvilja” (Meyer sid. 107-8).
För Otto innebar det en förlust då duktiga arbetare lämnade gjuteriet och gick vidare till andra arbetsgivare som kanske kunde locka med bättre lön. I en intervju från 1907 berättar Otto:
”Under de senaste åren har man försökt locka mina upplärda arbetare, samt därigenom stegra lönevillkoren så att all konkurrens med utlandet nästan omöjliggöres. Hederligast vore, att hvar och en skälf upplärde sina arbetare som jag fått göra, men de anse det lättare att förtjäna på andras besvär och kostnader.”
(Sellergren, s. 121).
Fler foton på arbetet
I bildserier här nedanför syns anställda i gjuteriet i full fart med olika arbetsmoment. Fotografierna är tagna under Ottos efterträdare Arne Spaniers tid.
Världskrig och den viktiga kopparn
När knappt fjorton år på det nya seklet har gått, förklaras det krig på kontinenten. Stridigheterna eskalerar, månaderna går och första världskriget är ett faktum. Hur påverkas en konstgjuteri-verksamhet under världskrig? Bristen på råvaror blir en svårighet för Meyers konstgjuteri. Ottos sätt att hantera det är genom en egen uppfinning, en legering som han efter sin son Fritz kallar för ”fritzi”. Under kriget kommer det även in lite ovanliga beställningar från Tyskland. Meyer får i uppdrag att gjuta general Hindenburgs och den tyske kejsarens byster, eftersom Tyskland har ett förbud mot att använda koppar i utsmyckningar eftersom kopparn är en alldeles för viktig krigsmetall.
Med start 1915 gjuter Meyer mitt under brinnande krig Karl X Gustav som ska stå utanför Nordiska museet. Statyn invigs 1917. I kontrast kan ställas att bara en kort promenad upp på Narvavägen från Nordiska Museet odlas det detta nödår kål i parken på Karlaplan. Statyn av Karl X Gustav blir skarpt kritiserad. Hjalmar Söderberg lär ha sagt:
”Tiden inbjuder inte till förhärligande av rövarbragder. Tag bort skräpet och smält om det till nödmynt!”
(citat efter Bengt Järbe i Meyer s. 138).
Under krigsåren byggdes Stockholms rådhus klart, och statyn Justitia gjuts samt en fontän till Rådhusparken. På fontänen syns än idag stora rostfläckar som kan tyda på att kvaliteten inte alltid hölls på högsta nivå under kriget.
Ottos efterträdare Arne Spanier
När Otto på sent 1910-tal börjar närma sig pensionen så vill han att hans son Fritz ska ta över gjuteriet. Fritz börjar praktisera där, men vantrivs. Otto bestämmer sig då för att istället sälja gjuteriet till sin närmaste kollega, Arne Spanier. År 1919 går Otto i pension, och Arne Spanier tar över ledarskapet för gjuteriet vilket han driver i drygt femtio år.
”Inventarielistor gjordes opp över alla verktyg allt material och alla modeller. Överenskommelse slöts om vilken hyra Spanier skulle betala för gjuteriet och dess bilokaler. Alla dessa handlingar är bevarande i Centrum för Näringslivshistoria. Själva rörelsen såldes för 36 000 kr, vilket måste anses anmärkningsvärt billigt; gjutningen av Sant Göran och draken hade inbragt betydligt mer än så.”
(Meyer s. 141)
Arne Spanier bidrar b.la. till utsmyckningen av Stadshuset i Stockholm, Skogskyrkogården och Stadsbiblioteket. Under andra världskriget krymper verksamheten till endast två anställda, men under efterkrigstiden går det bättre och en rad statyetter gjuts.
Fler bilder från gjuteriet
Narvalejonet
På 30-talet gjordes vid Meyers konstgjuteri en kopia av det östra lejonet vid slottets norra fasad. Detta lejon skulle till Estland, närmare bestämt Narva, för att stå som ett minnesmärke över slaget vid Narva år 1700 som leddes av Karl XII. Det nya monumentet formgavs av Ragnar Östberg och invigdes i oktober 1936, men blev inte långvarit på platsen. På försommaren 1944 demolerades det av rysk artillerield under slaget om Narva mellan Stalins Ryssland och Hitlers Tyskland. Det är troligt att monumentet smältes ner under den tyska ockupationen av Estland så att den värdefulla bronsen kunde användas inom krigsindustrin.
Jenny Lind
Statyn av operasångerskan Jenny Lind (1820 – 1887) finns på Djurgården, formgiven av Eric Rafael-Rådberg. På fotot nere till höger skymtar man Nordiska Museet i bakgrunden.
Blandade statyer
Källor
Meyer, Olle (2012) Otto Meyer Fud. Ett Kapitel i det svenska konstgjuteriets historia. Instant Book: Stockholm. Länk till Olle Meyers hemsida om Otto Meyer med information om boken m.m. hittar du här.
Stort tack till Olle Meyer för ytterligare hjälp med information, råd och foton.
Stort tack till Ylva Meyer för hjälp med material.
Tack till Stockholms Stadsmuseum för fotot på Oxenstierna och Clio på gjuteriets gård. Fler foton ur deras digitaliserade samlingar kan man hitta i Stockholms digitala stadsmuseum här, eller på Stockholmskällan här.
Minnesskrift: Stockholms Gjutarefackförenings Halvsekel 1881-1931. Utgivare: Stockholms Gjutarefackförening. A.-B. Arbetarnes Tryckeri, 1931, Stockholm.
Sellergren, G. (1907) ”Gjutning af Bronsstatyer i Våra Dagar”, Svenska Slöjdföreningens Tidskrift, sid. 114-121.
“Slottslejonen” på Wikipedia, länk hittar du här.
Länk till Centrum för Näringslivshistoria hittar du här.
Fotot på fotoalbumen överst på sidan är delar av Otto Meyers arkiv, fotograferat hos Centrum för Näringslivshistoria.